I sista minuten så ändrade jag mig och red lektion för Camilla i alla fall i söndags. Vad ska jag säga? Alltså det gick så bra, mitt stora leende satt där under hela passet och länge efter. Kanske fick jag en ny nyckel eller så ja jag vet inte. Barry var så sjukt fin och det beror väl på att jag verkligen börjat rida. Bara att tänka på det gör mig snurrig. Han gör allt jag ber han om ALLT!

Men jag hade inte väntat mig exakt så stor förändring bara av att jag började rida mer konsekvent utan att låta han svamla. Som att jag inte var redo för att allt skulle kännas lätt och hästen bara gör allt för en. Jag vågar inte rida, är det för att jag är rädd att allt bara rasar och sen är det borta? Att när det går så bra så måste det komma nått dåligt efteråt? Jag vet inte men det känns skumt i alla fall.  Blev jag ännu mer rädd för att misslyckas eller vad är det? Men jag kan ju aldrig misslyckas så länge vi har kul. För det är ju det ända viktiga..

Väldigt svamligt inlägg jag vet men det är så min skalle ser ut just nu.. Det här satte igång nått i min skalle och jag vet inte vad än. Kanske bara behöver smälta allt.