Fredag 20 november på min födelsedag var vi på rutinultraljud i vecka 18+5. Den bästa födelsepresenten någonsin tänkte jag att få se knytet som bodde i min mage. Det blev inte som vi tänkt oss, vi fick inte höra allt ser bra ut osv.. Istället hämtades två läkare och en ny tid nästa vecka bokades in till en mer erfaren läkare. Vad dom såg visste de inte riktigt, men det var något bakom lillhjärnan som dom inte var vana att se. Behöver jag säga att hela våran värld rasade.
Onsdag och nästa ultraljud. Det konstaterades ganska snabbt att det var två blodkärl ett som pumpade upp blod till hjärnan och det andra ner. Detta var tydligen en allvarlig blodkärlsmissbildning. Jag hade bett om att få bild denna gång då allt sådant glömdes bort veckan innan. Jag fick många bilder och vi fick veta att vårat lilla knyte var en pojke och han var precis så stor som han skulle vara. Vi flyttades inget utan bf var fortfarande 16/4-16 tre dagar innan Davids födelsedag. Vi fick en remiss till Umeå veckan efter. Jag liksom krampade fast vi allt det "vanliga" för att kunna fortsätta hoppas.
Tisdag och det bar iväg till Umeå där vi skulle få träffa två kardiologer och någon annan duktig läkare. Detta blev det tredje ultraljudet och jag var lika lycklig varje gång jag såg våran lilla kille på skärmen. Under alla ultraljud hade vi fått höra hur livlig han var. Han sparkade och buffade mot den där apparaten, han vägrade ligga still när dom skulle undersöka honom, han vände sig om så dom fick börja om. Mitt mamma hjärta växte och hur jobbigt detta än var så njöt jag av varje stund vi fick med vårat knyte.
I Umeå fick vi veta att hjärtat var rejält påfrestat av dessa blodkärl, det fanns vätska i höger hjärtkammare och den högra kammaren var dessutom förstorad. En av kardiologerna hade varit med om detta en gång tidigare, ingen annan vi hittills träffat hade någon gång sett detta innan. Dom här tre kvinnliga läkarna hade kontakter som dom även använde. Äntligen gick det lite fortare.
Vi skulle få åka vidare till Karolinska och det redan imorgon för nu började det bli bråttom.
Onsdag morgon och vi flög till Stockholm. Väl på Karolinska fick vi veta att de bokat av hela dagen för oss. En hel dag för oss och vårat lilla knyte som dessutom inte var född än, vi var nu i vecka 20+3 halva graviditeten hade nu passerat. På Karolinska fick vi träffa nån överläkare och en neurokirurg. Först ett till ultraljud som även blev det sista, totalt var vi uppe i ca fyra timmar ultraljud med vårat knyte och det var underbart i allt det jobbiga.
Jag blev skickad på magnetröntgen till Astrid Lindgrens barnsjukhus som typ sitter ihop med Karolinska?
Dagen på Karolinska var den längsta och mest smärtsamma hittills. När vi fick se bilderna från magnetröntgen så gjorde det fruktansvärt ont i hjärtat. Våran lilla kille hade som ett litet nystan i bakhuvudet av blodkärl. Läkarna sa att hjärnan just nu var normalt utvecklad och inte såg påverkad ut. Hjärtat däremot var de väldigt oroliga för, att ha ett så påfrestat hjärta i vecka 20 redan, de sa att risken för att knytet skulle få hjärtsvikt innan graviditeten var klar var stor.
Skulle han klara graviditeten hade de varit tvungna att medicinera honom fram till operation som skulle göras så fort han var stabil. Hans hjärta skulle nämligen inte orka ställa om sig till ett vuxenhjärta vilket det vanligtvis gör vid födsel. Han skulle inte orka andas själv så respirator var ett måste. Vid ca en månads ålder skulle den första operationen äga rum, en operation som de helst väntar med i 10-12 månader men som våran kille skulle vara tvungen att genomgå nästan på en gång.
Operationen skulle strypa åt blodkärlen som påverkade hans annars friska hjärta. Operationen var dessutom tvungen att göras om många gånger de visste man från andra fall. Karolinska har varit med om 4 sådana här fall tidigare. Dom ser inte ens ett per år..
Både jag och David kände att vi inte hade något val. Vi kunde inte döma våran lilla livliga kille till ett liv med slangar och operationer. Eftersom vi hade passerat vecka 18 fick vi söka tillstånd hos socialstyrelsen om en sen abort. Den godkände dom såklart oddsen för knytet var ju inte höga..
På fredagen samma vecka for vi till Sunderbyn för första tabletten som skulle förbereda min kropp på förlossning.
På söndag 6/12 kl 8 skrevs jag in och jag fick de första tabletterna som skulle sätta igång förlossningen. Mitt älskade lilla knyte fortsatte sparka fram till 1,5-2 h innan han var ute. Jag hade om och om igen försökt komma på ett sätt som skulle göra så att jag inte behövde göra detta. Jag älskade ju mitt barn och ville såklart behålla honom, men jag hade inget val.
kl 14,25 var våran kille ute, han hade puls och barnmorskan la han på mitt bröst precis som jag bett henne. Där låg han till han inte länge hade någon puls, han var varm. Och vet ni jag var så lycklig och lättad han var så vacker, han var det vackraste jag någonsin sett! Han var helt jävla perfekt och det värsta var att jag inte skulle få ta med honom hem. Han vägde 351 g och var 25 cm lång, han hade små fingrar och tår och såg ut som en liten liten människa. Barnmorskan tog bilder med min telefon på vårat fina knyte.
Han föddes på förlossningen och en stund efter fick vi gå tillbaka till gyn avdelningen. Jag var väldigt chockad, sedan hade jag ju fått morfin 3 ggr och även andats lustgas i ca 40 min. Våran sköterska kom och frågade om fot och hand avtryck och såklart ville jag ju ha det. Jag tänkte inte på att se han igen de spelade inte så stor roll då. Vid sju skrevs jag ut och vi skulle åka hem. Jag hade fått sova och jag hade funderat på om jag ville se honom igen, jag frågade och fick ett nej det går inte till svar. Jag blev så jävla ledsen och ville inte bryta ihop men varför kunde jag inte bara ha frågat varför inte det? Varför frågade ni inte innan jag inte kunde se han mer? Jag hade ju varit så tydlig med att ni inte fick ta han innan jag sa att det var okej. Men nej jag var tyst och åkte hem.
Min kropp läker och sakta börjar den förstå att det inte längre bor någon bäbis där inne. Jag har haft fantomsparkar i magen men jag vet ju att ingen är där. Jag har drömt att läkare ska göra ultraljud och jag försöker säga att det finns ingen bäbis i min mage. Huvudet funkar inte som det borde, jag är sjukskriven och det är jag glad för.
Både jag och David vet att vi kommer få ett barn någon gång men det gör inte sorgen över vårat knyte lättare. Såklart vill jag ju inget hellre än att ha den lilla pojken tillbaka. För alltid ska jag bära dig i mitt hjärta älskade älskade barn.
