Hur går man vidare? Än har jag inget svar på det, jag tror att det med tiden blir lättare att leva med. Men jag kommer alltid att sakna det här barnet, min perfekta lilla pojke.

Vissa dagar är allt lätt, andra dagar är ett helvete rent ut sagt. Ju närmare vi kommer 16 april desto jobbigare känns det. För det var ju då han skulle komma. Den lilla killen med så mycket spring i benen. Han som vägrade ligga still i magen. Om jag blundar så ser jag honom framför mig när han springer om kring och leker. Det är så jag tänker på honom busig och glad.


Jag är skiträdd för att behöva gå igenom det här igen. Att bli gravid igen och få veta att det inte finns något att göra, att vi inte får behålla vårat barn. Samtidigt som det inte finns något jag hellre vill än att få uppleva det igen, att få vara gravid och bära en liten människa i min kropp. Jag vet att jag är beredd att gå igenom nästan hur mycket smärta som helst för att få uppleva en förlossning igen. Nästa gång hoppas jag att vårat barn får stanna med oss.


Jag är så jävla förbannad på livet vissa dagar. Varför var vi tvungna att gå igenom detta? Varför hade våran perfekta lilla pojke en blodkärlsmissbildning som är så extremt ovanlig att det typ är större chans att vinna dröm vinsten på lotto?

Men jag försöker vara stark och se ljust på framtiden nästan varje dag lyckas jag också. Men jag är inte mer än människa och nån gång per vecka så bryter jag ihop. Varje gång så reser jag mig upp och fortsätter även fast det känns som att jag snart inte orkar resa mig mer.