Två barn

Jag har fått två barn. En enorm tacksamhet svallar över mig, två stycken är fler än inga alls. Kanske får jag fler, kanske får jag inte det.

Knytet som kom först får jag bara bära med mig i hjärtat, men det är inte så bara. Tiden med honom i magen var en speciell och viktig tid som gav mig mycket. Jag kände en villkorslös kärlek till honom som jag aldrig känt innan. Jag var naiv och lycklig, spydde som en gris gjorde jag också. På något sätt fanns det inte riktigt i min värld att något kunde gå så fel. När beskedet om att något var fel kom kickade modersinstinkten i till tusen. Jag skulle skydda mitt älskade barn mot allt, det skulle bli bra. Och vet ni det blev bra. Han slapp ett liv med smärta, ett liv kantat med operationer. Idag vet jag att rätt beslut togs, att vi gjorde allt vi kunde. Den livliga pojken som bara fick leva i magen hade varit tvungen att ligga kopplad till slangar och maskiner. Han hade inte kunnat springa och busa som hans ben ville. 

Jag tror att saker händer av en anledning. Att det finns en mening med allt, eller iaf med mycket. Jag är tacksam att just jag fick bli knytets mamma. En stor sorg bär jag på, men precis som med alla barn finns det också en otrolig kärlek. På jorden eller i himlen spelar ingen roll, för alltid finns han i mitt hjärta. 

När Tuva föddes var hon väldigt efterlängtad. Jag bar på dubbel kärlek som bara väntade på ett barn jag kunde bära i min famn och överösa den med. Men med graviditet nr 2 fanns en oro. Skulle det ofattbara hända igen? Skulle jag få ta med mig mitt barn hem denna gång eller inte? Hela graviditeten höll jag andan, vågade inte riktigt vara lycklig fullt ut. Som att det skulle göra mindre ont då om allt inte gick bra. Tuva är en otroligt klok tjej och hon lär mig så mycket om kärlek. Hon längtar efter ett syskon, en dag ska jag berätta för henne att hon alltid burit honom med sig. För jag vet att han finns där och jag tror storebror alltid finns och vakar vid Tuvas sida.

Åter igen, jag är tacksam. Tacksam över att jag fått föda två barn. Tacksam över att jag fått bära ett barn i min mage två gånger. Känna deras sparkar och rörelser inuti mig. Ha dom liggandes på mitt bröst efter förlossningen. Det är speciellt och jag önskar det aldrig ogjort, om än jag bara kan krama en av dom och hålla henne i famnen. 

Knytet och Tuva ni är så viktiga för mig och kommer alltid vara! Mamma älskar er 🖤

Hur går man vidare? Än har jag inget svar på det, jag tror att det med tiden blir lättare att leva med. Men jag kommer alltid att sakna det här barnet, min perfekta lilla pojke.

Vissa dagar är allt lätt, andra dagar är ett helvete rent ut sagt. Ju närmare vi kommer 16 april desto jobbigare känns det. För det var ju då han skulle komma. Den lilla killen med så mycket spring i benen. Han som vägrade ligga still i magen. Om jag blundar så ser jag honom framför mig när han springer om kring och leker. Det är så jag tänker på honom busig och glad.


Jag är skiträdd för att behöva gå igenom det här igen. Att bli gravid igen och få veta att det inte finns något att göra, att vi inte får behålla vårat barn. Samtidigt som det inte finns något jag hellre vill än att få uppleva det igen, att få vara gravid och bära en liten människa i min kropp. Jag vet att jag är beredd att gå igenom nästan hur mycket smärta som helst för att få uppleva en förlossning igen. Nästa gång hoppas jag att vårat barn får stanna med oss.


Jag är så jävla förbannad på livet vissa dagar. Varför var vi tvungna att gå igenom detta? Varför hade våran perfekta lilla pojke en blodkärlsmissbildning som är så extremt ovanlig att det typ är större chans att vinna dröm vinsten på lotto?

Men jag försöker vara stark och se ljust på framtiden nästan varje dag lyckas jag också. Men jag är inte mer än människa och nån gång per vecka så bryter jag ihop. Varje gång så reser jag mig upp och fortsätter även fast det känns som att jag snart inte orkar resa mig mer.

En ängel kom och vände

Fredag 20 november på min födelsedag var vi på rutinultraljud i vecka 18+5. Den bästa födelsepresenten någonsin tänkte jag att få se knytet som bodde i min mage. Det blev inte som vi tänkt oss, vi fick inte höra allt ser bra ut osv.. Istället hämtades två läkare och en ny tid nästa vecka bokades in till en mer erfaren läkare. Vad dom såg visste de inte riktigt, men det var något bakom lillhjärnan som dom inte var vana att se. Behöver jag säga att hela våran värld rasade.

Onsdag och nästa ultraljud. Det konstaterades ganska snabbt att det var två blodkärl ett som pumpade upp blod till hjärnan och det andra ner. Detta var tydligen en allvarlig blodkärlsmissbildning. Jag hade bett om att få bild denna gång då allt sådant glömdes bort veckan innan. Jag fick många bilder och vi fick veta att vårat lilla knyte var en pojke och han var precis så stor som han skulle vara. Vi flyttades inget utan bf var fortfarande 16/4-16 tre dagar innan Davids födelsedag. Vi fick en remiss till Umeå veckan efter. Jag liksom krampade fast vi allt det "vanliga" för att kunna fortsätta hoppas.

Tisdag och det bar iväg till Umeå där vi skulle få träffa två kardiologer och någon annan duktig läkare. Detta blev det tredje ultraljudet och jag var lika lycklig varje gång jag såg våran lilla kille på skärmen. Under alla ultraljud hade vi fått höra hur livlig han var. Han sparkade och buffade mot den där apparaten, han vägrade ligga still när dom skulle undersöka honom, han vände sig om så dom fick börja om. Mitt mamma hjärta växte och hur jobbigt detta än var så njöt jag av varje stund vi fick med vårat knyte.
I Umeå fick vi veta att hjärtat var rejält påfrestat av dessa blodkärl, det fanns vätska i höger hjärtkammare och  den högra kammaren var dessutom förstorad. En av kardiologerna hade varit med om detta en gång tidigare, ingen annan vi hittills träffat hade någon gång sett detta innan. Dom här tre kvinnliga läkarna hade kontakter som dom även använde. Äntligen gick det lite fortare.
Vi skulle få åka vidare till Karolinska och det redan imorgon för nu började det bli bråttom.

Onsdag morgon och vi flög till Stockholm. Väl på Karolinska fick vi veta att de bokat av hela dagen för oss. En hel dag för oss och vårat lilla knyte som dessutom inte var född än, vi var nu i vecka 20+3 halva graviditeten hade nu passerat. På Karolinska fick vi träffa nån överläkare och en neurokirurg. Först ett till ultraljud som även blev det sista, totalt var vi uppe i ca fyra timmar ultraljud med vårat knyte och det var underbart i allt det jobbiga.
Jag blev skickad på magnetröntgen till Astrid Lindgrens barnsjukhus som typ sitter ihop med Karolinska?

Dagen på Karolinska var den längsta och mest smärtsamma hittills. När vi fick se bilderna från magnetröntgen så gjorde det fruktansvärt ont i hjärtat. Våran lilla kille hade som ett litet nystan i bakhuvudet av blodkärl. Läkarna sa att hjärnan just nu var normalt utvecklad och inte såg påverkad ut. Hjärtat däremot var de väldigt oroliga för, att ha ett så påfrestat hjärta i vecka 20 redan, de sa att risken för att knytet skulle få hjärtsvikt innan graviditeten var klar var stor.

Skulle han klara graviditeten hade de varit tvungna att medicinera honom fram till operation som skulle göras så fort han var stabil. Hans hjärta skulle nämligen inte orka ställa om sig till ett vuxenhjärta vilket det vanligtvis gör vid födsel. Han skulle inte orka andas själv så respirator var ett måste. Vid ca en månads ålder skulle den första operationen äga rum, en operation som de helst väntar med i 10-12 månader men som våran kille skulle vara tvungen att genomgå nästan på en gång.

Operationen skulle strypa åt blodkärlen som påverkade hans annars friska hjärta. Operationen var dessutom tvungen att göras om många gånger de visste man från andra fall. Karolinska har varit med om 4 sådana här fall tidigare. Dom ser inte ens ett per år..

Både jag och David kände att vi inte hade något val. Vi kunde inte döma våran lilla livliga kille till ett liv med slangar och operationer. Eftersom vi hade passerat vecka 18 fick vi söka tillstånd hos socialstyrelsen om en sen abort. Den godkände dom såklart oddsen för knytet var ju inte höga..
På fredagen samma vecka for vi till Sunderbyn för första tabletten som skulle förbereda min kropp på förlossning.

På söndag 6/12 kl 8 skrevs jag in och jag fick de första tabletterna som skulle sätta igång förlossningen. Mitt älskade lilla knyte fortsatte sparka fram till 1,5-2 h innan han var ute. Jag hade om och om igen försökt komma på ett sätt som skulle göra så att jag inte behövde göra detta. Jag älskade ju mitt barn och ville såklart behålla honom, men jag hade inget val.

kl 14,25 var våran kille ute, han hade puls och barnmorskan la han på mitt bröst precis som jag bett henne. Där låg han till han inte länge hade någon puls, han var varm. Och vet ni jag var så lycklig och lättad han var så vacker, han var det vackraste jag någonsin sett! Han var helt jävla perfekt och det värsta var att jag inte skulle få ta med honom hem.  Han vägde 351 g och var 25 cm lång, han hade små fingrar och tår och såg ut som en liten liten människa. Barnmorskan tog bilder med min telefon på vårat fina knyte.

Han föddes på förlossningen och en stund efter fick vi gå tillbaka till gyn avdelningen. Jag var väldigt chockad, sedan hade jag ju fått morfin 3 ggr och även andats lustgas i ca 40 min. Våran sköterska kom och frågade om fot och hand avtryck och såklart ville jag ju ha det. Jag tänkte inte på att se han igen de spelade inte så stor roll då. Vid sju skrevs jag ut och vi skulle åka hem. Jag hade fått sova och jag hade funderat på om jag ville se honom igen, jag frågade och fick ett nej det går inte till svar. Jag blev så jävla ledsen och ville inte bryta ihop men varför kunde jag inte bara ha frågat varför inte det? Varför frågade ni inte innan jag inte kunde se han mer? Jag hade ju varit så tydlig med att ni inte fick ta han innan jag sa att det var okej. Men nej jag var tyst och åkte hem.

Min kropp läker och sakta börjar den förstå att det inte längre bor någon bäbis där inne. Jag har haft fantomsparkar i magen men jag vet ju att ingen är där. Jag har drömt att läkare ska göra ultraljud och jag försöker säga att det finns ingen bäbis i min mage. Huvudet funkar inte som det borde, jag är sjukskriven och det är jag glad för.

Både jag och David vet att vi kommer få ett barn någon gång men det gör inte sorgen över vårat knyte lättare. Såklart vill jag ju inget hellre än att ha den lilla pojken tillbaka. För alltid ska jag bära dig i mitt hjärta älskade älskade barn.

Varje fredag har vi we träning i ridhuset. Kan en fredag kväll bli bättre än så? Nej verkligen inte! Från början var de lite ostrukturerade eftersom vi inte riktigt visste hur vi skulle lägga upp det. Sen några veckor så har börjat träna på bana varje fredag och inte bara enstaka hinder och det ger verkligen så mycket mer. Ett plus är ju att hästarna älskar det!

Tjejen har börjar tagga igång ordentligt de sista gångerna, igår hade överskottsenergin gått till nya nivåer så då stod vi på bakbenen några gånger och skutta lite med bakbenen är vi också duktiga på. Hon är då vigolant min lilla tjej. Tur hon går att kontrollera iaf trots överskottsenergi.

Så fort vi börjar rida banan så blir hon hel skärpt hon har verkligen fattat grejen och vill verkligen göra rätt hela tiden.

Imorgon ska jag på grönt kort kurs i Boden, för i sommar planeras den första we tävlingen i norrbotten att gå av stapeln. Så det är bara fortsätta träna.

En sak som bara händer om du har en barfota häst. Hovslagaren var sist ut och verkade tjejen i slutet på juni. Jag hörde av mig när det var dags för verkning igen i augusti och fick inget svar. Fick senare höra av andra kunder han har att han hade mycket. Skit samma tänkte jag och verkade hovarna själv, var ju ingen idé att ringa han då när problemet var åtgärdat.

Hösten kom tiden för verkning närmade sig och det frös på. Lilla hästen nötte då så klart ner hovarna själv eftersom hon är väldigt aktiv i sin hage även om den är frusen och knölig. Jag har hållit koll och hoppats på snö, livrädd att hon ska hinna nöta ner för mycket så jag måste sko henne. I veckan hörde hovis av sig och sa att han skulle till råne, ja sånn lyx kan man faktiskt få från denne extremt svår kontaktade hovslagare som trots det ändå är bäst enligt mig. Nu hade ju inte damens hovar växt så mycket och det är ju inte läge att verka ner dom innan snön kommer. Ville ändå att han skulle få se hennes hovar eftersom det var ett halvår sen sist så inget är galet. Är extremt överbeskyddande för min lilla prinsessa!

Men åh så glad jag blev när magkänslan om att det inte var nå fel stämde. Nej det var ingen idé att verka utan det tar vi om några veckor tyckte han. Uppskattar verkligen att jag har en sånn bra hovslagare som inte är ute efter att tjäna pengar utan ser till hästens bästa.

Jag frågade också om kurserna han har hållt kring verkning men det var tydligen tappsko kurs han haft. Jag sa att jag ville ha lite mer kött på benen när jag verkar själv när han ibland inte hinner komma. Haha men nej jag fick då inte gå nån kurs utan var det nått jag ville lära mig så kunde han lära mig och så var det minsann slut diskuterat. Fick även en ny rasp, läs ny då den är gammal för han men ny för mig som tydligen har slitit ut den gamla jag fick av han för nått år sen.

Så ja absolut han har sina brister kring tidspassning men under de åren jag har haft ut han att verka mina hästar så har jag lärt mig sjukt mycket.

Min underbara lilla häst! Hon är bara så fantastisk!

Kände mig allmänt stressad och slut ikväll men tyckte ändå att jag behövde låta tjejen röra på sig. Barbacka i ridhuset blev det, jag var skit spänd i början så det blev andnings övningar för mig när vi skritta fram. Fortfarande spänd när vi skulle börja arbeta lite, men tänkte att det släpper när jag blir fokuserad. Det gjorde det också jag blev avslappnad och hästen blev avslappnad. Det som är så härligt med att rida barbacka är att man känner alla detaljer mycket mer. Vilken känsla när hon höjde ryggen när vi travade fram, jag vet att hon kommer in med bakbenen när jag rider men inte så tidigt. Vi har kommit så mycket längre än jag själv fattat. Hade redan innan bestämt att jag var trött och det inte var läge för galopp, med risk för att trilla av.

Vi jobbar på och som vanligt när jag rider barbacka å allt går bra så får jag en sån lust att just galoppera för att alla bitar bara faller på plats. Självklart kan jag inte motstå den frestelsen så vi galopperar och Tjejen är så mån om mig i det läget och galopperar så samlat och fint. Stoltaste matten i stan! Haha sen när vi tar en till galopp så tar hon ett glatt skutt på stället, finns det nått underbarare än när ens häst verkar vara precis lika lycklig som en själv? Skulle inte tro det! :D

Min hovis ligger tydligen efter det får man iaf höra från andra håll suck.. Hen kan ju iaf säga det när man hör av sig så man vet. Efter att ha blivit ignorerad i två veckor så tog jag saken i egna händer och verkade hästen själv. Vill inte ha en annan hovis en den jag har för jag litar bara på hen. Nej jag har ingen utbildning är själv lärd och har studerat hovis noggrant i flera år. Har tidigare bara undhålls raspat eftersom jag har barfota häst. Men måste iaf säga att jag är grymt nöjd över resultatet och vinklarna på hoven tycker jag själv ser okej ut. Sen får ju hovis så klart titta på hovarna när hen nu har tid.. Eller snarare nästa verkning men ja så kan man också göra om man heter malin och gillar att göra saker själv.

Lilla hästen trivs bra på anläggningen och väntar snällt ute själv tills jag kommer. Till och med i spö regn och fast alla andra hästar har fått gå in. Jag vill ha henne ute själv så dom andra människorna på anläggningen är inte på nått sett hemska.